Ove Brings understreckare i Svenska Dagbladet (22/4) är på många punkter slirig. Folkrättsjuristen anser att Sverige under den för vårt land långa fredsperioden från 1812 ingick ett flertal allianser med andra länder. Det stämmer inte, med ett enstaka men kvickt övergående undantag. Vad han räknar upp är mellanstatliga samarbeten, inte politiska eller militära allianser.
Sveriges deltagande i slutkampen mot det napoleonska Frankrike utgjorde inte en militärallians utan en samverkan mellan flera staters arméer under ett pågående krig (som Sverige fått smaka av 1808–09). Denna samverkan förde till slaget vid Leipzig i mitten av oktober 1813 och franskt nederlag. Den svenske kronprinsen Karl Johan hade föregående år ingått en dynastisk överenskommelse med den ryske kejsaren Alexander I i Åbo, i grunden en non-aggressionspakt. Den så kallade nordarmén under Karl Johans ledning anlände till slagfältet i god ordning men först när fransmännen redan hade börjat betvingas: dess förluster blev också måttliga. De svenska trupperna vände strax efter slaget norrut för att avtvinga den danska regimen, som stått på Frankrikes sida under Napoleonkrigen, dess norska lydrike. I den efterföljande skärmytslingen mellan svenska och norska styrkor deltog inga främmande länders stridskrafter.